existens

Man kan bli lätt filosofisk när man är bakis. Jag är ju dock en tänkare och har sedan jag varit barn kunna legat på marken, tittat på stjärnorna, på molnen och funderat.

Idag kollade på en dokumentär idag där de gjort en film på hur jorden utvecklats från allra första början. Den var upplagd kritisk mot allt som pågår och snacka om att man blir ställd. Sitter här i soffan på kvarnberget och ifrågasätter nu min egen existens. Det är så sjukt när man börjar tänka på det för tankarna på det kan göra en galen. Varför ser jag ut såhär? Varför sitter jag just här? Varför är jag född? Vad är meningen med just mitt liv? Och hur fan har allt gått till egentligen? Att vi har två ben som är gjorda för att gå, armar för att arbeta, ögon för att se, mun för att tala, äta. Allt har en funktion. Varför? Det finns så sjukt många frågor som egentligen ingen kan svara på. Varför existerar vi? Vad är meningen när allting ändå håller på att gå under. Fortsätter isen att smälta, städerna att växa, barnen att svälta, bilarna att släppa ut avgaser. Vart är vi då påväg? När man ska se på sin egen framtid ska man alltid se ljus sägs det. Men världen då, resten av oss? Våran jord? Vart siktar vi? Vi har förmågan att förändra, möjligheterna är under våra fötter, för så pass mycket har man lärt om människan. Vi kan styra oss själva. Så vad väntar vi på?